Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

fredag 3 november 2017

När kylan kommer....

Det dyker upp katter överallt nu när hösten börjar bli kylig. 
Folk ringer varje dag om katter som behöver komma in i värmen.
Tyvärr har vi fullt. I katthemmet, i våra få stödhem, i villavagnen.

 Alla hemlösa ungar, tar upp en stor del av platsen.
Och det föds fortfarande nya.


Det går inte att pressa in fler. Hur gärna vi än vill det.

Vi är inga övermänniskor. Vi kan inte trolla med vår tid, ork,
eller plats.
Det hjälper inte att bli sur över att vi inte kan ta in "bara en katt till".
Skäll inte på oss. Det är inte vi som har skapat problemet.

Inte heller hjälper det att hota med avlivning. Platsbristen blir 
inte mindre för det.


Vi tar endast in katter som är hemlösa. I enstaka fall katter från
dödsbon.
Katter som ska omplaceras, tar vi inte in. Har man skaffat sig 
en katt, får man ta ansvar för den själv. 
Kan man inte ha den längre, får man bemöda sig om att hitta 
ett nytt hem till den. Det är man skyldig sin fyrfota vän.

Att dumpa sina katter i naturen, eller var som helst för den
delen, är aldrig ok. Tyvärr finns det alldeles för många 
ansvarslösa människor i det här landet, som är kapabla
att slänga ut sina skyddslingar i kylan.

Det som hela tiden är i mina tankar, är hur vi ska kunna ta in
fler av de drabbade katterna. 
En extra bod, en villavagn till, bygg fler rum i stallet....
Men ska man verkligen behöva gå och tänka så? 
Vi bor i ett civiliserat samhälle, eller jag trodde det, och
folk borde kunna ta ansvar för sina katter.
Allt de behöver göra, är att kastrera sin katt. 
Hur svårt kan det vara?

 Om folk kunde öppna ögonen, och se hur stort problemet med 
de hemlösa katterna är! En, två, tre, många....

Drömmen är ju naturligtvis att kunna bygga ut. Dock hjälper
det föga, när man inte har tiden. Att jobba är en nödvändighet
för att överleva. Katterna tillhör fritiden, och den har vi inte 
betalt för. 
Men drömma får man.... 🐱


Helen FHHK








lördag 21 oktober 2017

Kattungar i det oändliga!

Vi har fått in många kattungar i år, till dags datum 67 st.
Och fler är på ingång.

Drygt trettio ungar har vi inne som söker egna hem, och det
börjar kännas tungt.
Hur i all världen ska vi kunna hitta så många hem?!


Elsa, som fortfarande är lite försiktig.

Rätt hem är a och o , de ska ju leva resten av sina liv där.
Många av dem vill flytta ihop med ett syskon, då de är väldigt
tajta med varandra.
Inga ungar vill bli ensamkatter, de behöver sällskap, av en vuxen katt,
eller av varandra.
Kanske medför detta att det är svårare att få ut dem i egna hem,
men det är meningslöst att rädda dem, och sedan ge dem ett liv,
som de inte trivs med.

 Tara.

 Maskros.

Tara och Maskros, som kom in fulla av fluglarver, är väldigt
tajta med varandra.
Två helvilda tjejer, som älskar att sitta på axeln på en.
Med sylvassa klor, klättrar de på en sekund från mina fötter,
och hela vägen upp.
De flyttar endast till någon som står ut med deras enorma energi,
och galna upptåg.

Kiwi och Rosa (som nu är mycket större).

Dessa små sötnosar älskar att sitta i famnen och pussas.
De är ganska vilda i sina lekar, klättrar gärna, och hänger på
de äldre ungarna utan att tänka på att de är mindre.
De är helt underbara.

Timothy och Teodor.

Timothy, Teodor, Tulle, och Torben, även kallade Loppungarna,
är bröder, och väldigt lika varandra.
De kom in som små, ynkliga, snuviga, med loppor i sina små pälsar.
Nu är de sjövilda, och hänger ihop med Maskros och Tara på
alla deras upptåg.

De bor i villavagnen, tillsammans med andra ungar,
och varje gång jag går in genom dörren,
kommer de rusande, och rinner uppför benen på mig.
 Det gör ont.....

Jag har satt ut en säng i vagnen, och sover hos dem på
nätterna. Det är supermysigt.
Dock är det väldigt svårt att stiga upp på morgonen,
för så fort jag vaknar, kommer de och ska kela.


Lite trångt är det. 💖

Bollbanan är populär. Långstrumpa, i bakgrunden, är inte
lika vild som "De åttas gäng".

En del av våra kattungar, börjar nu bli så stora att de ska
kastreras.
Shivas, Stig-Helmer, Ronja, m fl.
De ska avmaskas ytterligare, vaccineras en andra gång,
en del av dem, bland annat Timothy, går, eller har gått på
behandling för att de varit sjuka när de kom in.
Några har inte överlevt.

Ronja.

Ungarna, ja de vuxna också, är så väl värda all tid, energi, pengar,
och jobb, vi lägger ner på dem. De ger så mycket tillbaka.
Utöver sönderrivna ben och armar....
De är så älskvärda, och bjuder på sig själva. Det är svårt att
ägna sig åt något annat än katter på dagarna.

Behöver jag säga att jag älskar dom?!


Helen FHHK







söndag 1 oktober 2017

Katter i det oändliga!

Det hittas kattungar och vuxna katter i snart sagt varenda buske, 
uthus, stall, ja på alla möjliga och omöjliga ställen.
Det känns tröstlöst att försöka rädda dem alla. Ja, det är så klart
omöjligt.

Någon dumpar fem katter i en park i Hörby. Fina, välmående, i 
gott hull, samt mycket sociala och keliga. 
Denne någon måste ha månat om sina katter. Ändå dumpas dom.

Dumpad Justus, numera kastrerad. 

Mamma, hennes tre ungar, samt troligen hennes bror. De trivs
mycket bra i sängen, och socialiserar bra med de andra katterna.

Fyra ungar hittas i en maskinhall. Deras frånflyttade mamma
hittades överkörd på vägen, och grannarna la flera dagar på
att hitta hennes ungar. 
Killarna var fulla med loppor, samt hade igenbegade ögon,
 och snuva. De är ca sex veckor.

Loppungarna är väldigt lika varandra, och hanar allihop. 

Trevliga små gäster i deras pälsar. Väldigt många, faktiskt.

Tre ungar hittas i en buske i Höör. Nedkylda, med fluglarver.
En av dem dör. Mamman syns inte till mer. Upphittaren har 
haft fälla ute, men ingen går i den. Ungarna är ca en vecka gamla.

 Kiwi.

Rosa.

Tara, Maskros, samt deras bror, hittas hos en äldre vårdtagare av 
hemtjänstpersonal.
De är så fulla av fluglarver, att hanen dör, och de andra två
tar lång tid på sig att läka ihop. Maskros är inkontinent i 
flera veckor, och kan fortfarande fälla en droppe då och då. 


 Maskros.

Tara.

Listan på katter kan göras oändlig. De ovan nämnda katterna är 
bara en droppe i havet av alla de som hittas. Många hittas inte.
Alla föreningar är fullständigt nedtyngda av små individer som
behöver hjälp. Vi skickar desperat folk som ringer mellan oss,
i hopp om att någon ska ha plats för katterna.
Tyvärr går inte ekvationen ihop. 
En del honor som har otur, föder nu sin andra kull, alternativt
har redan fött den. Ungar som kommer att frysa ihjäl om de inte
har turen att hittas, och får komma in. 

Folks nonchalans när det gäller katter, är skrämmande. 
Empatilösheten verkar vara större mot dem, än mot andra 
av våra husdjur.
Och ingen ljusning finns i sikte....



Helen FHHK



torsdag 21 september 2017

Tack Mjau !

Än en gång har vi anledning att tacka Mjau för deras generositet.
I alla våra bedrövelser, det är många av våra tappra katter som
har vandrat över regnbågsbron, lyser detta upp vår tillvaro.

Jag tänker inte skriva så mycket, utan jag överlåter till Honey, att
med bilder, presentera den gåva som plötsligt föll över oss. 
Vi är ytterligt tacksamma över denna gåva!
Vi tackar även alla er som nominerade oss! 










































Jag vet inte med er andra, men jag tycker att man kan aldrig få
för mycket Honey! 
När man dessutom får möjlighet att fotografera henne med 
denna ljuva syn av mat, blir hon desto mer underbar att titta på! 

Tack Honey för att du alltid ställer upp för oss!

Och tusen, och åter tusen, tack till Mjau, för att ni skänker oss
all denna mat! 
Det gör vårt arbete så mycket enklare, och glädjefyllt! 
💖💞💕💗💙💚💛💜 


Helen FHHK


lördag 9 september 2017

Dumpe Stallone



Det finns mycket som är förunderligt i kattvärlden. Troligen mer än
inom annan djurhållning.
Man upphör aldrig att förvåna sig över folks nonchalans för de katter
de tagit på sig att vårda.

För några veckor sedan stannade det en bil bortom vår loge. En
 bildörr öppnades, och stängdes. Bilen körde.
Dagen efter, sitter det en vilsen, rädd katt på vår infart.
Den ser sliten ut, och flyr i panik när vi går ur bilen.

Vi satte ut en fälla, ganska omgående, men de enda som går i den,
är Missan och Cornelia.
De gånger vi ser Dumpe, som vi kallar honom, ser han allt sämre ut.
Han verkar dessutom vara döv.
Till slut lyckas vi ta honom i klämburen när han ligger och sover
i stallet.

Dumpe.

Vi kör genast ner till kliniken med honom, och Lucie går igenom
honom så gott det går.
Dumpe är arg, och biter sig fast i en filt. Han är lite gulaktig i öronen,
men vi bestämmer att han ska få en chans att återhämta sig.
Efter diverse sprutor, får han flytta ner till karantänen i katthemmet.
Där befinner han sig nu. Han äter och gör toalett, och är inte längre gul
i sina öron.
Jag tror att han egentligen är tam. Men blir man illa behandlad,
och utslängd på ett helt främmande ställe, är det naturligt att inte
lita på folk.

Dumpe på katthemmet.

Jag tror även att Dumpe är kastrerad. Han luktar inte hankatt.
Vi tyckte inte att det var läge att kolla, när han satt i klämburen.
Ett annat faktum är, att vi trodde inte att han skulle överleva.
När han har hämtat sig, och förhoppningsvis börjat lita på oss,
ska han få en noggrannare genomgång.
Han har otroliga mängder mask. Både före och efter avmaskning
har han lagt av högar med dessa mindre trevliga skapelser.
Omskött verkar han inte ha blivit på länge.

 Men han  verkar trivas i karantänen. Värme, mat, och mjuka
bäddar att kura ner sig i, och fullservice.
Fortsättning följer....

För övrigt kan jag rekommendera den här bloggen:
http://www.skd.se/kattbloggen



Helen FHHK




































lördag 12 augusti 2017

No-Kill in absurdum

Det finns ett fint epitet man kan sätta på en kattförening, som 
heter no-kill.
Detta innebär bl a att man inte dödar någon katt som kan räddas till
livet.

En policy som är mycket vällovlig, om den inte går till överdrift.

 Lillof led av svår snuva, som gick enkelt att bota med penicillin.

Jag har tidigare i livet hållit på med slädhundar. I den världen
är många så långt ifrån no-kill man kan komma. Som inom
de flesta prestationssporter när det gäller djur.
Man får blunda för mycket, när man själv har den största respekt
för livet.
Att komma från den sporten, rakt in i katträddningens värld, 
har inte varit enkelt.
Från den ena ytterligheten till den andra.

En del av det jag har lärt mig från hundvärlden, är nyttigt att ha
med i bagaget i kattditon. 

Virus, en av de slädhundar vi fortfarande har kvar. Numera 9 år.
Som synes fungerar det bra med slädhundar och katter!

No-kill i all ära, men alltför ofta anser jag att "räddningen" av 
katterna, gränsar till djurplågeri.
Man ska inte avliva djur i onödan, men allting kan gå till 
överdrift.
Att rädda livet på katter, som aldrig kommer att kunna ha 
ett funktionellt liv, kunna gå, springa, leka, så som en katt 
ska kunna göra, är för mig helt främmande.
Ett djur ska kunna leva som ett djur, kunna utnyttja sina 
ben, kropp, så som det är skapt att göra.
De har inte förmågan att finna nöjen i exvis böcker, TV, 
och annat, som vi människor. 
En gammal katt får ha nedsatt förmåga, vara lite stel, lite
senil, men den ska kunna stå på sina ben, och kunna röra sig.

Att rädda liv, för att man har någon sorts odödlighetsvision,
är bara att försöka visa på en godhet, som egentligen är ett
spel för gallerierna.
Man måste utgå från djuret, inte inbilla sig att det är en människa. 

Du kan vara djurvän, även när man avlivar ett djur. 
 När du utgår från djuret, inte från din egen själviskhet,
att få behålla det för att du vill det. 

Att försöka övertyga en no-kill-fanatiker om att det är bäst
för katten att få dö, är som att klättra ner i en vulkan
under utbrott.
De har tusen argument för att katten ändå ska få leva,
och den som vågar påstå något annat, är att jämställa
med en mördare.
Ofta är dessa människor inga djurmänniskor, de råkar 
bara tycka om djur. De har ingen förmåga att sätta sig in i
hur ett djur känner och tänker, än mindre hur de fungerar.

Men en katt är inte som "My little pony", den lever, känner,
och vill fungera.
När ett djur i naturen inte fungerar längre, går det undan, 
slutar att äta, och inväntar det oundvikliga slutet.

Visst ska vi bota katterna om de lider av vanliga sjukdomar,
men att hålla liv i dem på konstlad väg, när de faktiskt är i
slutet på sitt liv, eller så skadade att de aldrig mer kommer att 
kunna leva naturligt, är inte att vara djurvänlig.

Och nej, jag vill inte heller räddas in absurdum. 
Det står klart och tydligt i mitt testamente.


Helen FHHK